Blev en låg dag idag… Äventyret blir inte av förrän imorrn. Vet inte riktigt hur jag känner mig egentligen. Trött, hängig och lite ont i halsen. Ensam, oälskad och evigt singel cirkulerar också nånstans i tankebanorna. Läser matrecept och träningsbloggar. Blir bara matt. Känns faktiskt riktigt roligt att jag har startat den här resan. Jag trodde liksom aldrig att jag skulle stå å fundera på å köpa en träningstidning direkt. Men det känns så enormt långt bort. Mellan 1-2 år känns ju ungefär som en halv livstid. Om någon bara kunde säga att om 7 månader är du färdig! Jamen Tjoho! Då är det ju bara att pusha på. Riktigt så är det ju inte.Det enda jag kan göra just nu är att kämpa på och försöka jobba med mina tankar och gräva i mitt inre. Också att samtidigt lägga upp diverse scenarion över tankebanor och fällor som kan uppstå. Fan, ju mer ja tänker på det känns det som att jag skulle behöva gå i terapi igen. Har inte gått i terapi sedan jag avbröt behandlingen och for till Norge. Är nog mycket som bubblar och gror. Det är det nog hos alla, men har ju även våldtäkten som inte blev ”färdig-bearbetad” heller. Ha definitivt ingen lust alls att gå ut å gå heller. Blåser massa på tvären samt sån där liten och vass snö som flir omkring. Otrevligt är det. Kanske orkar med ett träningspass inne istället. Suck å gnäll. Aja.. Kanske återkommer med nå vettigare senare.
Kategoriarkiv: inre kamp
Note to self!
Att lära sig den hårda vägen.
Tydligen så är det viktigt att äta sina mål när man äter så här lite och rör sig mer…
Obeskrivlig hunger och en ENORM trötthet….
Att det ska va så svårt å få i sig föda regelbundet fyra gånger per dag? Är ju liksom ett under att jag klarar av att sköta mitt jobb samt hålla tre hundar vid liv när jag inte ens kan få i mig själv mat på rätt vis. Det visar sig sakta men säkert vart problemen ligger. Den här rena kuren lär mig mer om mig själv än vad jag trodde.
Nåja..
Nu ska jag lägga mig på laddning så jag orkar med morgondagens äventyr.
Den inre resan…
Jag läser många bloggar om allt möjligt, från Blondinbella till gaybloggar till hästbloggar och viktbloggar. Självklart läser jag också bloggar om feminism. Ett av mina dagliga besök går till bloggaren NoBoyToy som skriver mycket klokt om det mesta. För några dagar sen postade hen ett inlägg: Om att som kvinna aldrig vara nöjd med sitt utseende. Inlägget hittar ni här. Hen fick mig att tänka till förstår ni. Att jag inte vill se ut som jag gör vet jag, men varför vill jag inte det? Postade en kommentar om att det blev härdsmälta i min hjärna. Så här skrev jag:
”Nu vart de härdsmälta i hjärnan… Jag har påbörjat en viktresa, alltså kretsar mitt liv egentligen kring utseende. Jag vill inte va så här stor. Näe, det är inte hälsosamt att vara så stor som jag är, men jag har ju inga krämpor eller sjukdomar… Så ja.. Jag gör det för att jag vill se bättre ut, vill kunna ha vettiga kläder, vill kunna sitta med knäna uppdragna mot hakan, vill kunna gå in i vilken affär som helst och prova en tröja eller byxa osv. Men nu undrar jag, gör jag det verkligen för min egen skull eller för att ”man ska se ut på ett visst sätt”? Jag är inte nöjd med min kropp, men är det för att jag är hjärntvättad? Härdsmälta som sagt…”
Självklart vill jag vara en hälsosam människa, både fysiskt men framförallt psykiskt. Jag kanske vill kunna få barn och helst orka leka med dom. Helst vill jag leva länge också. Men jag tror att vi som kämpar med vikten,(och alla andra också) måste försöka tänka på VARFÖR vi kämpar, riktigt gå in på djupet i för VEM vi sminkar oss eller klär oss på ett visst sätt. Att inse att vi inte bara duger utan ÄR BRA precis som vi är! Jag är faktiskt ingen dålig människa bara för att jag är överviktig! Jag har kanske inte vart snäll mot min hälsa, men jag är fan inte en dålig människa för det!! Responsen som jag fick av NoBoyToy fick mig att tänka lite till.
”ninakri: Bra att du ställer såna frågor till dig själv, tycker jag. Skulle du må dåligt över din kropp om du visste att ingen annan brydde sig om hur du ser ut? Om du var ensam på jorden? Om inga speglar hade uppfunnits? Om det var just DIN kroppstyp som hyllades i tidningarna och modemagasinen med ord som ”superkroppen” och liknande? Jag tror inte det?”
Fundera lite på det här…
Två stycken som älskar mig för den jag är och det jag gör, inte för hur jag ser ut!
Pretty
Se den här… Bara gör de…
Hade jag vetat hur man la in videon här så hade jag gjort det.
Blir så trött på utseende… Pretty, söt, fin, gullig, snygg, sexig bla bla bla…
JAG ÄR SÅ MYCKET MER ÄN DET DU SER!!!!
Vi måste sluta döma folk efter utseende! Ett utseende kan inte jobba, kan inte förändra världen eller rädda hemlösa hundar! Det finns alltid en människa under ytan, ALLTID!!! Vi måste ändra på oss, annars går vi under.
Denna video handlar alltså om just det..
Men att det finns vackra saker.. oja… Tror aldrig jag sett en regnbåge på vintern nån gång, men idag fick jag se det!
Nåja…. ska över till grannen å försöka undvika diskussioner om politik och hålla mig undan vin.. Kan bli intressant. Näe föressten.. Ett glas vin ska jag ha! Fira att jag är ledig. Har bara varit ledig två dagar den här månaden så. =)
Prestationsångest…
Har länge funderat på en blogg. Har en vilja och en lust att få skriva ner mina tankar och åsikter, det lustiga är att jag också tror att jag är bra på det… Inser hårt å brutalt att så är inte fallet. Tar mååånga långa minutrar för varje ord. Vart e hon som e så bra på att ordbajsa? Som kan skriva så långa sms att ingen ens orkar läsa dom? Hon dukade under för den vanliga rädslan.. Rädslan att inte duga, att inte vara bäst på allt hon tar sig för. Rädslan att någon inte ska tycka om eller förstå vad jag skriver och menar. Rädslan att bli hånad, att vara ”fel”.
Men ni förstår, jag måste tvinga mig själv nu, tvinga mig att göra det jag är rädd för, tvinga mig att misslyckas, tvinga mig att inse att jag kan inte vara omtyckt och älskad av alla.
Den resan jag nu har startat kommer att bli tuff. Den kommer att bli lång. Den kommer att fälla mig, men aldrig knäcka mig. Jag har under mitt liv snubblat, halkat, ramlat och blivit krossad, men jag har ALLTID rest mig upp. Nu tänker jag använda den styrkan till att gå framåt.
Resans största förändring kommer att bli att gå ner i vikt. Ska nästan halvera min kroppsvikt. Från ca 130kg (ni ska få exakta vikten när förberedelserna är klara) till 60-70 kg. Har ingen exakt målvikt, kroppen ska formas å tränas och bli stark och uthållig. Litar på att kroppen kommer att tala om för mig när den är klar.
Resans andra mål är att aktivt bearbeta våldtäkten jag blev utsatt för 2009 (tror ja de va).
Tredje målet är att i någon form jobba med (mot?) Sexuella övergrepp.
Har jag lagt för stora krav på mig själv tror ni? Jag tror inte det faktiskt. Har inga tidsramar direkt. Vikten ror jag inte iland på ett år, men kanske mellan 1,5-2 år. Tänker skynda långsamt, ska förändra så mycket så de måste få ta tid.
Nu vart ja trött… Men tror skrivkrampen lossnade lite grann i alla fall…
Min skugga gör tummen upp…
ninakri 