Har länge funderat på en blogg. Har en vilja och en lust att få skriva ner mina tankar och åsikter, det lustiga är att jag också tror att jag är bra på det… Inser hårt å brutalt att så är inte fallet. Tar mååånga långa minutrar för varje ord. Vart e hon som e så bra på att ordbajsa? Som kan skriva så långa sms att ingen ens orkar läsa dom? Hon dukade under för den vanliga rädslan.. Rädslan att inte duga, att inte vara bäst på allt hon tar sig för. Rädslan att någon inte ska tycka om eller förstå vad jag skriver och menar. Rädslan att bli hånad, att vara ”fel”.
Men ni förstår, jag måste tvinga mig själv nu, tvinga mig att göra det jag är rädd för, tvinga mig att misslyckas, tvinga mig att inse att jag kan inte vara omtyckt och älskad av alla.
Den resan jag nu har startat kommer att bli tuff. Den kommer att bli lång. Den kommer att fälla mig, men aldrig knäcka mig. Jag har under mitt liv snubblat, halkat, ramlat och blivit krossad, men jag har ALLTID rest mig upp. Nu tänker jag använda den styrkan till att gå framåt.
Resans största förändring kommer att bli att gå ner i vikt. Ska nästan halvera min kroppsvikt. Från ca 130kg (ni ska få exakta vikten när förberedelserna är klara) till 60-70 kg. Har ingen exakt målvikt, kroppen ska formas å tränas och bli stark och uthållig. Litar på att kroppen kommer att tala om för mig när den är klar.
Resans andra mål är att aktivt bearbeta våldtäkten jag blev utsatt för 2009 (tror ja de va).
Tredje målet är att i någon form jobba med (mot?) Sexuella övergrepp.
Har jag lagt för stora krav på mig själv tror ni? Jag tror inte det faktiskt. Har inga tidsramar direkt. Vikten ror jag inte iland på ett år, men kanske mellan 1,5-2 år. Tänker skynda långsamt, ska förändra så mycket så de måste få ta tid.
Nu vart ja trött… Men tror skrivkrampen lossnade lite grann i alla fall…
Min skugga gör tummen upp…
ninakri 