Det där om att…

”Det där om att kliva upp på morgonen.

Vet inte riktigt om jag ska börja med hur jag är, eller hur jag önskar att jag var. Ni kommer att bli varse om att jag har ganska god självinsikt. Heter det verkligen självinsikt?

Jag är egentligen en ganska lat person. Tycker om att sova länge, och då menar jag verkligen länge. Min biologiska väckarklocka verkar för alltid vara inställd på att kl. 13:00 är lämplig tid att kliva upp och börja dagen. Dessutom somnar jag sällan före kl. 04 om ja inte prompt måste upp tidigare. Efter ca 10 timmar sömn anser min kropp sig vara redo att möta den nya dagen.  Detta sömnbehov visade sig ganska tidigt, min mor har med viss nöjdhet berättat att hennes unge minsann sov hela nätterna, och det var inte många vaknätter under min barndomstid, så min mor är ganska enig i att jag alltid haft stort sömnbehov. Att sova länge på dagarna är inte en önskvärd egenskap hos många av världens andra medborgare. Den ”normala”, eller ”duktiga” människan stiger upp mellan fem och sex på morgonen och får disk, tvätt, arbete, gräsklippning, träning på gym + en pw gjort inom typ en kvart. Jag har försökt förklara för många av dessa, att jag får minst lika mycket gjort som dem under min dag, jag bara gör det en annan tidpunkt, men det verkar inte vara rätt i alla fall. Tack gode gud att det börjat ploppa upp undersökningar och studier på att vi människor faktiskt är olika!!! (vilken chock va?) Be mig inte skriva referens på vart jag plockat dessa uppgifter, men jag har läst och hört någonstans att det verkar finnas två typer av människor. A – och B människor. A- människorna kliver upp tidigt och lägger sig tidigt. B- människorna vaknar sent på dagarna och verkar ha sina kreativa stunder efter mörkrets inbrott. Finns alltså inget fel med detta, vi människor är alltså bara olika.  Yeey! Gissa vilken grupp jag tillhör! High Five with a chair in your face! JAG ÄR INGEN DÅLIG MÄNNISKA BARA FÖR ATT JAG STIGER UPP SENARE ÄN DU! Sådesåså.

Suck… Dock ska jag ärligt erkänna att jag önskar att jag var en sådan person som spratt upp ur sängen med ett leende och kokade havregrynsgröt till frukost, dansade och sjöng och matade småpippifåglarna som kvittrade på min soliga altan. Jag är inte sådan. Har förlikat mig med att jag aldrig vaknar av väckarklockan, min mamma ringer och väcker mig på morgonen fast jag är 30 år gammal. När jag väl vaknar får jag inte upp ögonen och undrar om någon av hundarna bajsat i min mun. När medvetandet väl rullar in så måste jag känna efter om jag inte har ont någonstans. Yes! Ont i halsen! Då kan jag kanske kalla mig sjuk och ligga kvar i sängen resten av dagen. Fan! Jag är egen företagare och måste kliva upp och jobba. Jag skojar inte när jag säger att jag många mornar faktiskt gråter för att jag är så vansinnigt trött och verkligen inte vill kliva upp. Pinsamt och skriva om, men det är faktiskt så.

Nu knöt det sig i min mage, ni vet sån där ångestknut. Jag började tänka på om vi skulle diskutera att försova sig. Men vet ni vad, det är för jävligt att försova sig, hela dagen och livet känns ju förstört, och jag vill faktiskt inte tänka på det nu så vi struntar i den. Vi kan väl bara komma överens om att det suger.

Jag vet faktiskt inte riktigt, jag skrev ju att jag önskade att jag kunde hoppa med en dans ur sängen och kvittra ikapp med havregrynsgröten å koka småfåglar med ett leende. Men nu kom ja på en sak, jag gör ju det, när jag får kliva upp när jag vill! Så fram för fri uppstigning och börja jobba när du vill!”

Nina 2013

Maj 2013

”Så här sitter jag nu. Med ett glas vin och en cigarettfimp surnandes i askkoppen. Bor med en karl som älskar mig men inte vill leva med mig, som vill ha sex med mig men inte älska med mig, som gör mig galet svartsjuk men som jag inte vill ha.

  På mitt jobb är det lågsäsong så jag jobbar bara ca 12 timmar per dag 6 dagar i veckan, den sjunde dagen ljuger jag på mig dålig mottagning och vägrar svara i telefon.  Näe, har inte speciellt bra betalt heller. Jag har en psykopatisk, känslomässigt störd, lat och egoistisk jävla chef. Min chef det är jag. Egen företagare, entrepenöööör som de så vackert heter. Min chef har stora störningar och andra både psykiska och fysiska åkommor. Jo, jag pratar fortfarande om mig själv. Jag är inte de där vackra orden som betecknar en egen företagare. Jag är min egen slav. Jag är slav under mitt dåliga samvete, jag är slav under min egen vilja att tillfredsställa andra människa, jag är slav under mitt jävla bekräftelsebehov. Jag tjänar inga pengar på det här, jag har tyvärr skuldsatt mig själv mer sedan jag började med det här.

Jag har många sociala handikapp, och är dessutom överviktig. Inte bara sådär gulligt mullig, utan sjukligt överviktig tror jag att jag klassas som. Har dessutom så lite pengar så att den dyra Pumatröjan har numera stora hål i sig och inga muddar vid ärmarna och utsikten att köpa en ny har jag inte sett på ett par år.

Hundarna som snurrar runt fötterna har ungefär lika stora psykiska problem som jag själv. Den lilla terroristen som skiter fullständigt i vad jag säger eller inte, den rara korthåriga collieflickan som är den största soffpotatisen av oss alla, Border colliepojken Pan som är rädd för inte bara sin egen skugga utan även sina egna fjärtar. Katten, hon hade vart gullig om hon inte haft stämband. Önskar att jag opererat ut dom istället för att lära henne prata. Så ser mitt liv ut just nu.

Önskar att jag kunde fånga dig med att detta är nu mitt nya liv startar, men ja tror fan det är så här de kommer å se ut om några år med.”