Jobbar inom hemtjänsten i en liten by. Är bara en vårdtagare och en arbetare. Arbetaren är jag, och vårdtagaren kallar vi för Gubben. Tog tidigare hand om hans fru, innan hon fick somna in så jobbade jag 7 dar i veckan, mellan 9-21:30, inte allt på samma gång, utan hade 4 besök per dag med allt mellan 1-2 timmars arbete. De va jobbigt som fan. Vård i livets slutskede är inte alltid enkelt, och hon blev dålig väldigt fort så varje dag var lite av en utmaning. Jag gav allt jag hade för henne. Efter några veckor började min trötthet ta överhand, bad om ledigt och avlösning men chefen hade svårt att hitta vikarier som kunde åka ut till byn. Så jag kämpade på. Försov mig några mornar, inte alla men hände nog en gång i veckan en period. Absolut inte bra jag vet, men kanske lite förståeligt. När hon blev sämre kunde det ta upp emot en timme att få i henne näring, å mattiderna ruckades allt efter när sista målet intogs.
Fick mina gliringar och utskällningar av anhöriga om att jag inte tog hand om henne, inte skötte mattider och att jag försov mig. Jag gav allt för att hon skulle få det bra sista tiden. Ordnade hjälpmedel, tät kontakt med läkare, dietister och apotek. Lagade tre olika maträtter för att hon kanske skulle få i sig något av det. Sov där en natt av fri vilja (chefen sa att jag kunde om jag ville) för hon var så orolig. På två dygn jobbade jag 36 timmar i sträck. Distriktsköterskorna jag hade kontakt med var underbara, svarade alltid, nästan dygnet runt när det var något nytt som uppstod. Till slut va jag ledig ett dygn. När jag kom tillbaka efter det dygnet så hade hon försämrats ännu mer. Hennes önskan var att få dö hemma, och jag insåg då att jag kan inte uppfylla det. Anledningen var att hon kunde inte riktigt svälja längre så hur skulle jag få i henne åtminstone medicin på ett vettigt sätt. När sköterskan kom och vi gjorde en videokonferens med läkaren så ville hon att jag skulle sitta brevid henne. När läkaren förklarade att nu måste vi ta ett beslut på hur det ska bli tittade hon på mig och frågade om hon skulle dö nu. -Det vet jag inte svarade jag, men det bästa är om du åker in på sjukan för att få ordning på lite saker. Hon ville inte åka in, så hon vänder sig bedjande mot mig, och jag lovar att blir hon piggare, så ska jag personligen hämta henne med min bil. Då sa hon okej, jag åker in. Jag kände mig som ett svin… Vare jag som inte var god nog till att fixa det här? Hon åkte in på sjukan. Jag åkte upp två dagar senare och träffade henne (på min fritid) och lämnade lite grejjer. Vi skojade och skrattade såsom vi brukar göra, men när jag skulle fara så ville hon inte det. Sen träffade jag henne en gång till då jag skjutsade gubben till henne. Då visste jag att det var sista gången. En vecka efter att hon åkte hemifrån så fick hon äntligen somna in.
Å nu börjar det jobbiga. När hon åkte in på sjukan blev det bara gubben kvar, han har en speciell sjukdomsbild och ÄR speciell i sig själv. Men när han kom hem från sjukan efter sin sjukhusvistelse så kämpade jag med näbbar och klor för att han skulle få vara kvar hemma. Stod upp och sa att han mår bra av det och hur duktig han är! Men kämpande innebär också att jag måste ibland hindra honom från sig själv. Hans mediciner i samband med alkohol blir verkligen inge bra. Så ja, jag har nekat honom att fara på bolaget, jag har nekat honom en öl till maten när vi käkat lunch ute. Mina arbetstider har krympt markant sen frun åkte in, nu har jag bara ca 2, 13 timmar per dag. Det som nu händer när jag ska vara ledig är att jag kallar då in mina vikarier. Men eftersom dom bor på annan ort så kan dom inte göra punktbesöken som han egentligen ska ha, utan dom blir tvungen att stanna mellan 5-8 timmar. Blir dyrt för kommun att ha dom, men det finns ingen annan än jag som kan göra punktbesöken. När då mina vikarier ska jobba så vill dom att jag ska lämna lite göra åt dom, städ och tvätt, bakning m.m så att deras dagar inte blir så långtråkiga. Det här gör ju att gubben tycker att dom är fantastiska! Jag har även sagt att dom inte ska ta några diskussioner med honom utan bara hålla han lugn och fin. Så i dagsläget får jag inte städa och tvätta åt han, för det duger jag inte till. Det är bara tjejjerna som får göra det. Gubben + fruns anhöriga beställde tårtor till personalen på avdelningen där frun låg, och gav kommuns största blomsterkvast till grannen som brukar va ner å hälsa på frun å gubben när dom var hemma. Nu ville han även ge en av tjejjerna en slant för att hon skjutsat honom. Jag fick inte skjutsa honom, så jag ordnade att en av tjejjerna gjorde det.
Jag känner mig ledsen och bitter för att det har gjorts sån stor skillnad på mig och de andra. JA! Jag försov mig några mornar. Men vi pratar max en timme. Å definitivt inte varje dag. Jag kämpade för frun, sjukvården ville ta in henne tidigare, men jag sa att jag fixar det! Jag kämpar med gubben, ser till att han ska kunna klara sig hemma så han inte blir inlagd igen, allt i smyg för han blir så arg om han ser att jag tittar i kylskåp och grejjer. Jag delar hans medicin och beställer nytt, höll hans hand då frun gått bort, kämpar för att medicin ska komma på rätt ställe, ordnar läkartider, får sjukvården att komma på hembesök osv. Kastar rutten mat fast han blir arg.
Gubben och fruns anhöriga har tydligen valt att lägga nån form av skuld på mig.. Å det verkar som att det beror på att jag försovit mig.
Det är mitt jobb! Begär inte en massa översvallande tack och blommor. Men jag önskar verkligen inte att bli så särbehandlad. Det är jobbigt.. och jag är ledsen…
ninakri 